Edvard Munchs expressionistiska stil, med sin emotionellt kontextbefriade gestaltning av det han varseblev, passar regissören och koreografen Birgitta Egerbladh perfekt. Tillsammans med sin åttahövdade ensemble (varav fyra kvinnor) låter hon fragment av konst, dagbokscitat och minutiöst koreograferade rörelser bilda det slags allkonstverk hon med så stor framgång mutat in som sitt.
Månskensrelaterad musik, med en spännvidd från Henry Purcell, till Julio Iglesias, ackompanjerar scenerna där aktörerna famlar, ramlar och omfamnar varandra, snarare än dansar, i ett försök att likt Munch beskriva den ångest, sorg eller vanmakt som livet rymmer. Vissa gester subtilt upprepande med endast händerna i huvudrollen. Andra i bästa Monty Pythonsk silly walks-stil.
Precis som Munch ofta gjorde flera versioner av samma motiv låter Egerbladh scener upprepas i variationer. Den starkt laddade sorgescenen, inspirerad av tavlan Döden i sjukrummet, där en familj åskådliggör både olika sätt och oförmåga att sörja, visas ur flera vinklar. Man ser med olika ögon vid olika tillfällen, menade konstnären.
Scenbilden är asketiskt estetisk med färgaccenter och kontraster som främsta uttrycksmedel. Som för att spegla hur den subjektiva upplevelsen av omvärlden också låter ett träd vara blått, gult eller rosa. Och att det inte är märkligt om allt runtomkring plötsligt blir rött.
Men det är framför allt den lyhörda ensemblens undersökande av vad kroppen förmår uttrycka och förmedla som imponerar. Med Wim Wenders briljanta dokumentär om den tyska koreografen Pina Bausch i färskt minne skönjer man ett klart släktskap. Kroppar i symbios med eller i stångande kamp mot varandra, elementen, rummet och tingen. Som enskilda eller i grupp. Som solister eller i kör. Alla gör fantastiska insatser utifrån sin egen fysionomi.
Bernhard Cauchard, med både förflutet i Cullbergballetten och komisk talang förkroppsligar vad hela verket förmedlar. Allvarets avgrunder blir lättare att bära när man ibland får skratta. När han till tonerna av Månskenssonaten låter sin magra kropp orma sig som om han ville krypa ur skinnet får jag tårar i ögonen. Precis som jag skrattar åt hans dråpliga balansakt på höga klackar.
Ändå är det de ”vanliga” skådespelarnas mer trevande och prövande rörelsemönster som blir mest rörande. Den folkloristiska målningen Livets dans blir en modernare danshaksversion med känsla av Ålandsbåt där människorna, särskilt männen, är förutbestämda att aldrig förstå sig själva eller andra.
Människor i månsken är en vacker och omsorgsfullt utmejslad föreställning. Den suggestiva repetitiva föreningen av musik (inte minst Egerbladhs egna) tillsammans med rörelse och färg blir en sant meditativ upplevelse.
Loading ...
